Gårdsminnen från Strövelstorp

Vid Aldalen i Strövelstorp, på var sin sida om motorvägens brus, ligger två gårdar, tillhöriga den gamla byn. Den ena är Olinelund, mitt emot kyrkan vid Bankvägen, den andra är Häradsdomargården en bit längre bort i Häggarps park. Två kvinnor där har jag funnit anledning att minnas idag. Låt oss besöka dem i tur och ordning.

 

Olina i Olinelund

Troligtvis har vi träffats – Olina och jag. Hon har nog velat se den lille nyfödde pojken, som skulle komma att bo i det hus som hon hade sålt till pojkens föräldrar, Hanna och Valfrid Larsson. Olina hade nyligen – år 1928 – blivit änka. Hon var då 91 år gammal och skulle komma att leva ytterligare fem år, som hon tillbringade hos en dotter. Upp i hög ålder behöll Olina kraft och vitalitet.
Pojken – Bo – har vuxit upp och själv blivit gammal, men huset är detsamma, liksom utsikten genom fönstren – kyrkan i Strövelstorp. Olinas grav skymtar mellan buskarna, där hon vilar tillsammans med maken Johannes Olsson och dennes första hustru Johanna. Jag tar i samma dörrhandtag, går på samma yttertrappor och bor i det hus, som Olina gav sitt namn åt – Olinelund.

"Olinelund" ligger där mitt emot kyrkogården på samma sätt som på Olinas tid. Foto: Anna Wallin.

Olina Jönsdotter, som hon hette som ogift, var född i Errarp 1837. Hennes far var lantbrukare och eggjärnssmed. Visserligen var hon bara 9 år, när familjen flyttade till Ausås men hon minns väl det rika laxfisket i Errarpsån, där hennes far hade fiskerätt. Laxen fångades i not och en gång hade de i ett enda drag fått 64 stora laxar, som saltades in. Omtyckta lekplatser var domarringen och ”slottahögen” – den stora ättehögen strax innan man kommer till Errarp. För övrigt var det gott om ättehögar; fadern hade sin smedja i en, potatiskällaren och ”malt-torran” fanns i en annan. Olina mindes att en värja påträffades, när man skulle gräva potatiskällaren. En annan ättehög i hennes minne var ”Svenskhög” i norra delen av Ängelholm. Enligt sägnen skulle där under snapphanetiden ha gömts en stor skatt. En man från orten lär i Köpenhamn ha fått anvisning, hur han skulle finna den: ”Om du står på högen och vänder dig mot Rebbelberga kyrka och står så, att du kan se rakt igenom torngluggarna, då har du skatten rakt under dig”. Efter denna anvisning lär mannen ha funnit skatten.

 

Olina Olsson, foto från omkring 1920. Ur Bo Larssons arkiv
Olina Olsson, foto från omkring 1920. Ur Bo Larssons arkiv

 

Olina berättar också om vidskepelse och övertro och om hur en del människor hade förmågan ”att göra hyss”. En gång hade hennes far tagit emot en del pistoler för lagning. Dem hade han skruvat isär och sedan lagt låsen i en låda, som på natten blev stulen. Det var ju en tråkig historia, men han fann på råd. Han bjöd en närboende man, som ansågs kunna ”göra hyss”, med sig in på en rätt illa ansedd krog. Högt, så de övriga gästerna kunde höra det, sa han: ”Hör du, jag har haft tjuvar, kan du inte skaffa fram det stulna?” ”Jo,” svarade mannen, det ska bli en lätt sak. Antingen får du igen lådan, eller också mister tjuven sitt ena öga. ” Mycket riktigt – lådan kom snart tillrätta. Olinas föräldrar sålde gården i Errarp år 1846 och inköpte Heagården i Ausås socken av kommerserådet Duva i Stockholm. För den tiden var det en stor gård – omkring 200 tunnland, och det blev mycket arbete för både föräldrarna och barnen, sju stycken. Dessutom hade man tjänstefolk, i vars löneförmåner ingick vissa klädesplagg och skor.

År 1870 gifte Olina sig med lantbrukaren Johannes Olsson, sedermera kyrkvärd. Han brukade gården Aldalen i Strövelstorp, men på grund av sjukdom lämnade han den redan 1894 och avstyckade en tomt, där han lät uppföra ett hus – det som fick bära Olinas namn, och som de kom att bebo tillsammans under 34 år. Strax intill huset avstyckades ytterligare en tomt, som Johannes skänkte till den nybildade andelsmejeriföreningen.

 

Botilda berättar

Gården Aldalen ligger i Häggarps park. 250 m öster om gården ligger en vacker korsvirkeslänga, ibland fortfarande kallad Häradsdomargården. Husmor i slutet av 1800-talet var där Botilda Andersson – den andra kvinnan, som ska få berätta. Liksom Olina minns hon på äldre dagar hur det var förr i tiden. Botilda var född 1853 och uppvuxen på Klockaregården i Strövelstorp. Hon berättar: De olika sysslorna på gården hängde oftast samman med årstiderna och var väl fördelade på vem som skulle utföra dem. När skörden hade bärgats hölls vanligen så kallat ”höstagille”, varvid det vankades gedigen mat och dryck. Efteråt tråddes dansen till tonerna av fiol och dragspel. Tillvaratagandet av linskörden och det därmed följande ”brydegillet” ansågs mest som en nöjestillställning, trots det tunga arbetet. Efter linbrytningen kom i regel den stora höstbyken, ett styvt arbete, där de hemvävda ofta ganska grova kläderna gnuggades mellan händerna. Vid tre-fyratiden på morgonen började ”tvättekvingorna” sitt arbete, ty den stora byken skulle varvas ner i byken före kvällen. Sedan byktes den med lut, kokad på träaska, helst av björkved, som gav den vitaste tvätten. Det var ganska vanligt, att ungdomar från granngårdarna kom och hjälpte till att ”ösa byken”, då detta ansågs som ett extra nöje. En efterlängtad man var skräddaren, som skulle sy föregående vinters hemväv till kläder åt både kvinnor och män. Han, liksom den ambulerande skomakaren, var ju goda förmedlare av både sanna historier och skvaller. Man ville ha både kläder och skor färdiga innan allt julstök skulle sätta igång. Julstöket innebar bland annat, att en stor kviga, ett par feta svin och några får fick sätta livet till vid slakten. Före julen skulle också talgljus för kommande år stöpas, fat med öl bryggas och en mängd bröd av olika sorter bakas.

 

Botilda på sin 90-årsdag den 23 juni 1943, tillsammans med svärdottern Ester. Fotot tillhör Per G Jönsson

Efter jul skulle sådant arbete, ”som syntes”, utföras. Redan på trettondagens eftermiddag togs spinnrocken in för att bli varm till kommande dag, då spinningen skulle sätta igång. Medan det var kvinnornas arbete att spinna, var gårdens söner och drängar sysselsatta med att ”pläjla”, dvs tröska. Vid 4-tiden på morgonen bör-jade arbetet – det var bestämt, hur mycket en bra arbetskarl borde hinna med för dagen. Två ”travar” skulle t ex tröskas efter ”mörkesmaden”, dvs kvällsmaten. När männen om kvällarna kom in, satt kvinnorna vanligtvis kvar vid sina spinnrockar och det var ej ovanligt att drängarna då sattes att karda ull. Även kvinnorna hade ett visst beting att färdigställa; de skulle spinna vissa ”fidjen” och arbetet måste på allt sätt påskyndas.Till påsk måste allt garn vara spunnet, ty då skulle spinnrockarna lämna plats för vävstolen. Och på den vävdes vadmal till kostymerna, tunnare tylletyg till kvinnorna samt s.k. skättefallstyg och finaste linne, långa lakansvävar och duktyger i tio, tolv, sexton och tjugo skafts drällvävnad. Alla familjernas döttrar skulle ha lika långa räckor att lägga i brudkistan och dessutom gick det av en del till familjens behov.

 

 

Botilda gav sig ut i världen

I mitten på 1800-talet var det inte så vanligt, att flickorna blev självförsörjande, men Botilda ville ha en yrkesutbildning, och gav sig iväg ”ända” till Bollerups gård i Ystadstrakten. Där fanns ett välrenommerat mejeri, och Botilda utbildade sig till mejerska, vilket tog två år. Denna utbildning fick hon användning för, när hon senare förestod och skötte mejeriet på Vegeholms gods. Hennes årslön uppgick till 200 kr – en väl tilltagen lön, eftersoms hon ansågs skicklig. Till Häradsdomargården kom Botilda när hon ingick äktenskap med lantbrukaren Jöns Andersson, som brukade gården. Sina sista år tillbringade hon i en villa i Torlarp, där hon dog 1944, efter att ha varit änka i 27 år. Ett människoöde i Häradsdomargården.

 

Häradsdomargården

Häradsdomargården hade fått sitt namn beroende på att fadern till Jöns, Anders Jönsson, med årens rätt som nämndeman hade fått hederstiteln häradsdomare. Intill boningshuset ligger ett mindre tegelhus. Från min barndom minns jag, att det bland annat inrymde mangelbod och förvaringsrum för frukt. Vaga berättelser om att det en gång hade varit fängelse stimulerade fantasin. Vem hade suttit där? Ett årtal på husets gavel – 1860 – angav dess ålder.

Häradsdomargården idag. Foto: Anna Wallin

 

Husets historia

Anders Jönsson hade en bror, Ola, som var sinnessvag. Han levde som familjemedlem i sin brors hushåll, men det hade sina problem. Anders liksom hans föräldrar, ömmade varmt för Ola. 43 år gammal – år 1860 – skrev han ett testamente, där han i fjärde stycket tar upp Olas förhållanden.
Så här står det i utdrag:

”4to Framför alt hvad som jag här förut har omskrifvit ligger det mig högst och främst på hjertat om min svagsinte broder Ola Jönsson wård efter min död, emedan han sig icke sjelv till det ringaste kan wårda. Dock är det mig någon tröst att såwida min Hustru lever så är jag fullkomligen förwissad att hon på bästa sätt drager omsorg för honom, ty hon har redan derpå visat ett så Christerligt prof. Jag kan ändock inte underlåta att så gott som i min förmåga står, om förnämnde min Broders wård och underhåll förordna som följer. Hwad som först beträffar med husbergning för honom så är det svårt och nästan omöjligt att hafva honom i dagliga stugan tillsammans med tjenare och annat folk, hvarför jag har så tänkt att uppbygga ett särskilt hus nära vid boningshuset vilken plats jag redan för min Hustru utvisat och skall han deri hafva ett varmt rum, deri han skall hafva sitt sängställe och bostad. Skulle det i min lifstid icke blifva werkställt så skola mina arfvingar låta det verkställa.
I öfrigt hvad som beträffar med kläder och föda så skola mina arfvingar eller innehafvarne af min efterlemnade fastighet honom dermed rikligen sörjas så att han icke i något afseende lider brist. Han skall äfven hafva någon både willig och dertill skickelig person som uppassar och wårdar honom alt på Hemmanets bekostnad och i synnerhet om min kära Hustru skulle före honom med döden bortgå och om hans sinnessvaghet skulle ännu mera tilltaga så få de honom ändå aldrig i från stället bortföra hvarken till kurhus eller dårhus, utan skall han alltid på ställlet och i det tilltänkta ovan omnämnda hus vårdas och underhållas på ett i alla delar christeligt sätt och gör jag mig förhwissad att hvilka af min vänner och grannar som efter min död blifva anmodade att vara hans förmyndare sig detsamma icke undandraga utan i mitt ställe åtaga sig detta för mig om hjertat så hårt liggande uppdrag och uppfylla det så att de kunna försvara det både för Gudi och mannom och i synnerhet om han skulle min Hustru öfverlefva då tillsynen om hans wård ensamt tillkommer dem och äga de att för sina besvär tillgodoräkna sig ersättning i likhet med hvad som för nämndemän är bestämt och önskar jag tillika att desamme wille åtaga sig förmynderskapet för min son Jöns och biträda min Hustru i afseende på hans wård och uppfostran och derwid ihågkomma att jag åt dem öfverlemnar en faderlig omsorg.”

 

Huset byggs sommaren 1860 och i ett tillägg till testamentet på hösten sägs det: ”Och i afseende på den 4de punkten rörande den i omnämnde husbergning till min broder så har jag nu oppfört det deri omnämnde hus och skall han i Nordöstra kammaren hafva sin bostad för sin återstående lifstid, der äfven Eldstad borde inrättas men som det i afseende till hans sinnesförfattning kan wara wådeligt så skall det wäl uppwermas ifrån kakelugnen i nästgränsande rum, der hans uppassare skall hafva sin bostad, och i öfrigt allt efter som förut är föreskrifvet.”
Anders Jönssons testamente visar, hur angelägen han var, att hans 10 år yngre bror Ola skulle bli väl omhändertagen. Anders kom emellertid att med 15 år överleva sin bror, som dog 1889.

Ola Jönssons hus på Häradsdomargården. Foto: Anna Wallin

 

Skriven av Bo Larsson
Källa: Ängelholm – en hembygdsbok 2001

Kommentarer

Lämna ett svar